Välkommen! Ta en kopp kaffe…[Anette Ekman]

Anette Ekman

Välkommen! Ta en kopp kaffe…
Istället för kaffe står jag lika plötsligt med en roller i handen. Du kan måla här.
Vit färg och en liten koja.
Att måla är ju kul tänkte jag och klev in. Och kaffe på morgonen är ju inte ens nyttigt.
Medan jag lät rollern rulla sina vita avtryck funderade jag över vad jag egentligen gjorde. Hur hamnade jag här? Vad handlar det om egentligen? Hade ju bara hoppat på något som lät inspirerande genom en vän.

Jag befann mig i en arbetslokal i centrala Västerås. Rummet var fullt av pallastade böcker som uppenbarligen låg och väntade. Väntade på att åter bli sedda, bläddrade i och njutas av. Fulla av ord som vill bli fria. Lyft på omslagspärmen och de strömmar ut.
Luften andades engagemang och allt efter som nya människor strömmade in i lokalen byggdes en otrolig stämning upp. Bakgrundsmusiken ökade pulsen i blodet och tempot var verkligen högt från början till slut.

Efter samling och presentation av projekt, arrangörer och konstnärer fick jag en tydligare bild av situationen och känslan av att delta för en viktig uppgift fyllde mig. Tillsammans gjorde vi detta. För boken, ordet och alla biljontals ord, för författare och illustratörer och för Leanders Antikvariat.

Nästa uppgift, att leta dedikationer, förde mig tillbaka i historien och rakt in i in i bokägarnas värld. Jag sökte handskrivna rader och möttes av bilder och budskap från en svunnen tid. Likt en skatt uppenbarade sig emellanåt små bokstäver med okända namn och årtal jag aldrig upplevt.
En dedikation i en bok från tidigt 1900 tal om att resa till London löd:
“Till min lilla hustru”.
De snirkliga bokstäverna gjorde mig varm. Vem var han och vem var hon?
Kom de till London och vad gjorde de där? Vad hände med dem sen? Förblev hon hans lilla hustru? Lever de än?
Försiktigt skar jag ut sidan med skalpell, noterade bokens titel, författare och årtal. Dedikationen ska monteras som en bland många i Peter Stormares jätte bok till konstverk. Där kan historien om London leva vidare och förhoppningsvis beröra fler hjärtan än mitt.

Jag, liksom så många andra, gav av oss själva den dagen. Var och en satte sitt avtryck i de begynnande konstverken vilket bidrog till att väcka åtminstone en liten del av alla de tusentals längtande böckerna till liv.

Tack för att jag fick medverka.

Och kaffet? Det tog jag igen efter den dignande buffén.

Anette Ekman